Screentryck, starkare än någonsin

Screentryck är en tryckprocess där man använder en finmaskig duk för att överföra tryckfärg till ett underlag, t.ex. papper, tyg eller plast. Även om nät av polyesterfiber är ganska vanligt förekommande i många företag, har silkesnät använts i större utsträckning. Därför är det fortfarande känt som ”silkscreentryck”.

Vissa historiker spårar tryckmetoden tillbaka till det medeltida Asien. Detta beror på stencilmetoden för tryckning där en design införs på en skärm, med tomma områden belagda med ett ogenomträngligt ämne. Bläcket pressas sedan genom masköppningarna genom att duken pressas mot underlaget. Under den kinesiska Songdynastin (960-1279 e.Kr.) registrerades en liknande process för första gången, och den fördes sedan till Europa av missionärer och resenärer under slutet av 1400-talet.

Metoden var till en början inte lika vanlig i Europa eftersom det inte fanns tillgång till fina silkscreens. I Europa saknades också lönsamma marknadsnischer. Stencilbaserade målningsmetoder har dock använts för konstverk och bokstäver i många länder över hela världen.

Det moderna screentrycket startade på 1900-talet när flera tryckerier började experimentera med fotoreaktiva kemikalier för att skapa schabloner på skärmarna. Metoden användes av konstnärer och hantverkare för att reproducera och skapa originalkonst. Under 1930-talet myntade det New York-baserade National Serigraph Society termen ”serigrafi” för att skilja den konstnärliga tillämpningen av screentryck från den industriella användningen av processen.

Silkscreentekniken användes i stor utsträckning i USA för att tillverka flygblad och affischer samt militär utrustning som kamouflagenät som användes under 2:a världskriget. I början av 1950-talet dök det moderna screentrycket upp i Europa. Screentryck blev allmänt erkänt när konstnärer som Roy Liechtenstein och Andy Warhol började använda metoden i början av 1960-talet.

Michel Caza, screentryckarmästare och en av FESPA:s grundare, arbetade med Warhol och andra kända konstnärer som Hundertwasser och Dali.

På 1980-talet började screentryck användas för tillverkning av sportkläder och andra konsumentvaror. Under 1990-talet började screentryck användas för produktion av T-shirts, kläder samt ett brett utbud av standardtrycksapplikationer som dekaler, skyltar och displayer, ballonger och uppblåsbara föremål.

Under 1995-talet kom de första bredformatskrivarna ut på marknaden. Detta fick snabbt genomslag inom vissa segment som tidigare varit en stapelvara för screentryck. Applikationer på ark- och rullsubstrat med mindre upplagor blev lättare att trycka eftersom de har en mycket snabbare ledtid.

Även om kvaliteten på digitaltryck i början inte riktigt var i nivå med screentryck, innebar introduktionen av digitaltryck med planbädd och UV-härdande bläck att screentryckets tryckvolym försvann.

Idag kompletterar screentryck och digitaltryck ofta varandra för många grafiska tillämpningar och klädtryck. I allt högre grad är vitt undertryck, speciallack och neonmönster en kombination av båda teknikerna.

Även om sådana applikationer också skulle kunna tryckas helt digitalt, är det oftast billigare och effektivare att använda befintlig screentrycksutrustning för vissa delar av jobbet. Digital tryckteknik är vanligast förekommande.

Screentryck har använts i årtionden för specialapplikationer inom olika branscher. Några av dessa inkluderar beläggning, grundning och applicering av ett brett spektrum av vätskor. Medan moderna bläckstråleskrivare har kommit ikapp i hastighet och mångsidighet inom industriell tryckning, har screentryckstekniken gjort en oväntad återkomst inom tryckt elektronik. Exempel på detta är kretskortstryck, hastighetsmätare och tryck för medicinska tillämpningar.

I takt med att högteknologiska tryckapplikationer blir en integrerad del av avancerad industriell produktion flyttas screentryck inom denna nischmarknad ofta från tryckerier till industrins egna tryckerier.