Varumärken söker den perfekta lösningen för att förpacka drycker och vätskor, men den kanske inte finns… än.

Skulle du dricka öl ur en pappersflaska? Förra sommaren testade Carlsberg konceptet på festivaler på åtta marknader, bland annat i Storbritannien. Upplevelsen var ”märklig”, enligt de första rapporterna från bryggeriet, eftersom folk drack kall öl ur en behållare som inte kändes kall i deras händer.

Idén att lägga vätskor i pappersflaskor är het just nu. Diageo, PepsiCo, Carlsberg, Coca-Cola, Unilever och Pernod Ricard är alla inblandade i tävlingen om att lansera de första behållarna i stor skala. Försök pågår och löften avges – PepsiCo ska ”förändra branschen” med sin flaska – men det är en lång väg kvar.

Kvalitet, funktionalitet och konsumentupplevelse måste alla vägas in – och naturligtvis även hållbarhet. Det finns ingen snabb lösning eller något enkelt beslut, så företagen måste vara medvetna om nyanserna när de överväger om de ska satsa på papper, plast, glas eller aluminium. Varje material har sina för- och nackdelar.

Aluminium är t.ex. oändligt återvinningsbart och återvinningsgraden är över 80% i Storbritannien. Men burkarna kräver ett plasthölje och det finns få uppgifter om hur mycket av det aluminium som återvinns som hamnar tillbaka i burkarna (som ”återvunnet innehåll”).

Glas ses som naturligt och återvinns i stor utsträckning, men dess gröna referenser har smält bort på senare tid på grund av dess höga koldioxidavtryck: tidigare livscykelanalyser (LCA) visar i allmänhet att engångsglas har de högsta tillhörande växthusgasutsläppen jämfört med andra dryckesalternativ som aluminiumburkar, PET-flaskor, HDPE-flaskor och flerskiktskartonger, enligt forskning för Zero Waste Europe. Att minska koldioxidutsläppen från förpackningens produktionsprocess kommer sannolikt inte heller att leda till att den överträffar alternativen.

Nedskärningar i koldioxidutsläpp

För övriga material pågår ett arbete för att minska koldioxidutsläppen ytterligare, och koldioxidavtryck är nu synonymt med nya förpackningar. Lättvikt, användning av förnybar energi under bearbetningen, integrering av mer återvunnet innehåll eller mer biobaserade material bidrar alla till att minska koldioxidutsläppen. Glas- och plastflaskor blir allt tunnare, och det gäller även fodren som ofta sitter inuti pappersalternativen.

Carlsberg strävar till exempel efter att mer än halvera fotavtrycket från sin pappersflaska. Per hektoliter har fiberflaskan för närvarande ett fotavtryck på 50 kg CO2e – mycket lägre än glas för engångsbruk (75 kg CO2e) men högre än en aluminiumburk (24 kg CO2e). Men om produktionen skalas upp och drivs med vindkraft kan fotavtrycket sjunka till 22 kg CO2e. Genom att minimera PEF-plastbarriären (som behövs för att förhindra att flaskan förvandlas till mos) kan avtrycket minskas ytterligare till 11 kg CO2e, vilket motsvarar en påfyllningsbar glasflaska som används 15 gånger (12 kg CO2e). Huruvida det innebär att engångsanvändning kan slå återanvändning är diskutabelt.

Att bestämma sig för det ”bästa” alternativet kan verkligen vara en dåres uppdrag. Varumärken som byter från HDPE-flaskor för mjölk till kartonger skryter med att de minskar sina utsläpp, trots att de förra har högre återvinningsgrad och anständiga nivåer av återvunnet innehåll. Waitrose har i sin tur bytt från glas till aluminium för en del av sin vinportfölj. Är det här marknadsföringsmanövrer eller verkliga hållbarhetslösningar?

Utan att ha genomfört en egen livscykelanalys kan jag inte säga det. Vad jag kan säga är att om du frågar mig ”vilket är det optimala materialet för att förpacka en vätska?”, så skulle mitt svar vara: det beror på.

Ta Carlsbergs siffror för pappersflaskan med det lägsta koldioxidavtrycket: de förutsätter en återvinningsgrad på 90 % för flaskorna – vilket är extremt ambitiöst. Huruvida de faktiskt kan återvinnas är också oklart (se min första artikel i den här serien). Så kan det göra PET- eller glasflaskan till ett bättre alternativ om vi gör om bedömningen? Ja, kanske. Eller kanske inte.

Återvinningsbart är inte synonymt med låga koldioxidutsläpp. Forskning av McKinsey i Sverige visade hur en påse (som är svår att återvinna i slutna kretslopp) kan rymma 5% mer vätska än en HDPE-plastflaska (som lätt återvinns i slutna kretslopp); påsen är också 76% lättare och 8% billigare. En påse verkar vara en förnuftig och hållbar satsning. Lättare förpackningar och byte till plast har lett till att mängden förpackningsavfall har minskat, men i vissa fall har det skett på bekostnad av återvinningsgraden och det cirkulära tänkandet.

Det finns ingen global samsyn på hur man ska mäta hållbarhet i dessa avseenden, så företagen måste hitta sin egen väg. Och de går runt i cirklar.

Med fokus på plast och i sin tur på återvinningsbarhet började varumärkena byta ut plast (inklusive dessa påsar) mot alternativ och har på så sätt sett sina utsläpp stiga. Nu reflekterar de över dessa val utifrån ett nollutsläppsperspektiv och målstolparna ändras igen.

Förpackningar kan stå för en ansenlig del av en dryckestillverkares totala fotavtryck (hos PepsiCo är det till exempel 26% av de totala utsläppen ), så koldioxidräkningen för alla materialval är viktig. Är ett material med låga koldioxidutsläpp men som är svårt att återvinna ”bättre” än ett material med ett högre fotavtryck som kan återvinnas i slutna kretslopp? En påse är alltså bättre än en plastflaska, som i sin tur är bättre än en glasflaska.

Det är sällan så enkelt. Om man vänder på det och tittar på det utifrån återvinningsbarhet blir ”vinnaren” en annan. Och det kan förändras igen om det finns höga nivåer av återvunnet innehåll.

”Att framgångsrikt ta itu med de nya utmaningarna inom återvinningsbarhet och avfall kommer sannolikt att tänja på möjligheterna med [företagens] nuvarande verktyg och strategier”, konstaterade McKinsey. ”Följaktligen kommer FMCG-företag och återförsäljare att behöva ett mycket närmare samarbete med uppströmsaktörer, förpackningskonverterare och återvinnare för att framgångsrikt kunna hantera dessa nya utmaningar. Ett viktigt område är behovet av att bygga upp infrastruktur för att hantera ökad återvinning genom att använda mer slutna system (dvs. återvinning från flaska till flaska för att undvika downcycling).”

Klimat kontra återvinning

Men det är inte där komplexiteten tar slut. Titta nu på vad konsumenterna uppfattar som det ”grönaste” alternativet och hierarkin kan mycket väl förändras igen.

”Konsumenterna är bekymrade, men de är fortfarande förvirrade över vad hållbara förpackningar innebär”, konstaterade McKinsey i en rapport True Packaging Sustainability: Uunderstanding the Performance Ttrade-offs.

Konsulterna använde dryckesbehållare för att illustrera hur konsumenternas uppfattning om återvinning inte alltid stämmer överens med förpackningarnas faktiska koldioxidpåverkan. Tänk på aluminiumburkar, som globalt sett har högre återvinningsgrad (65-75%) än PET- (40-50%) eller glasflaskor (40-50%). Koldioxidpåverkan från en PET-flaska är dock ungefär hälften av den från en aluminiumburk och mindre än en femtedel av den från en glasflaska, och ändå ses glas som ett av de mest hållbara alternativen i konsumentundersökningar.

Det är lätt att hamna i cirklar, men att se fakta i vitögat och visa konsumenterna var du har gjort avvägningar är ett bra ställe att börja på. Och var ärlig: alla val du gör kommer att ha en inverkan.

För mer information om CarbonQuota och deras tjänster, besök här: https://www.carbonquota.co.uk/