Simon Eccles undersöker tekniken och metoderna för att framställa halvtoner med hjälp av screentryck.

I sina tidigaste tillämpningar var screentryck en ren spotfärgsprocess, där man använde fasta bläck i olika färger och toner för att uppnå både färg- och skuggeffekter. Detta kunde dock leda till att väldigt många färger trycktes för att uppnå komplexa färgbilder, vilket kostade mer, tog längre tid och var krångligt att registrera exakt. Vissa typer av bilder drar nytta av mer än en densitetsnivå (eller ton) per färg, så skrivarna började använda linje- och punktmönster för att uppnå detta.

Precis som med andra tryckprocesser uppnås nyanser och toner med olika densitet genom att variera storleken på punkten (eller linjens bredd) jämfört med det omgivande icke-infärgade området.

Punktskärmar är beroende av en optisk illusion. Så länge prickarna och deras omgivning ligger nära det mänskliga ögats upplösningsgräns, räknar ögat/hjärnan ihop summan av bläck och icke-bläck och uppfattar det som en ljusare ton. I andra processer är det icke-färgade området normalt vitt papper, men i screentrycksprocessen, särskilt i den konstnärliga änden, är det relativt vanligt att övertrycka punktbaserade toner över solida ”spot” -färger.

Upplösningströskeln beror huvudsakligen på betraktningsavståndet mellan betraktarens ögon och det tryckta objektet. För läsning på nära håll, t.ex. på armlängds avstånd, kan ögat uppfatta fina detaljer, så du behöver använda små punkter med ett smalt mellanrum. För affischer och liknande som ska ses på flera meters avstånd kan man använda stora punkter med stort avstånd.

Skärmar för skärm

Vid konventionell screening riktas prickarna in på ett osynligt rutnät vars linjer är placerade med ett visst avstånd, t.ex. 120 linjer per tum (ca 48 linjer/cm).

Ganska förvirrande för screentryckare kallas detta rutnät också för en skärm. För att göra det tydligt vad du pratar om är det bäst att skilja de två åt genom att kalla tryckaspekten ”screen process” eller ”screen print” och punktrastret för ”dot screen”, ”halftone screen” eller ”tint screen”.

Det är inte bara en tillfällig användning av samma term: båda användningarna har liknande ursprung i betydelsen av ett system med korsande linjer – graverade på glas för de första dotscreeningarna i kameran, eller vävda av silkestrådar i början av screentrycket.

Idag kan datorer generera en mängd olika punktformer, som kan fungera för olika typer av bilder. Det kan t.ex. vara ovala, kvadratiska, korsformade, kedjeformade eller bara horisontella linjer med varierande bredd. De tryckta punkterna kan ha olika storlekar, men på konventionella (amplitudmodulerade, AM) skärmar är deras centrum alltid i mitten av de celler som bildas av rutnätets linjer. Okonventionella skärmar kommer vi att ta upp senare.

Pitch och procent

Avståndet mellan skärningspunkterna kallas för skärmens pitch, som alltid anges som ett mått på linjer per tum (eller linjer per cm). Valet av pitch avgör hur ögat upplöser prickarna, vilket förklaras ovan: en smal pitch behövs för närbildsvisning och en bred pitch är bra för avståndsvisning.

I screenprocesser är typiska punktskärmsavstånd mellan 60 och 90 lpi för klädesplagg som t.ex. t-shirts, och mellan 120 och 150 lpi för bilder av högre kvalitet som t.ex. konstverk.

Färgtonen eller tätheten i trycket beror på förhållandet mellan punktens yta och den icke-tryckande omgivningen, oavsett skärmens delning. Till exempel uppnås en vanlig 30-procentig färgton genom att använda punkter som tar upp 30 % av ytan i varje cell, medan de återstående 70 % är tomma. Cellen kan vara 1/150 tum bred (ca 0,016 cm) eller 2,54 cm bred, men så länge den tryckta punkten fyller 30 % av den får man en färgton på 30 %.

Den här stjärnformade vinjetten (ovan) visar en rad olika toner från ljust till mörkt. Den högra versionen visar den konverterad till en punktskärm, där de minsta punkterna representerar de ljusaste tonerna. Normalt skulle man inte lägga märke till prickarna på det avsedda betraktningsavståndet.

Ju mörkare färgton, desto mer börjar kanterna på prickarna spridas ut och överlappa prickarna i intilliggande celler, så att effekten till slut börjar se ut som vita prickar i enfärgad färg.

Tintgeneratorer

Under tiden före datoriseringen skapades ofta punktskärmar för screenprocesser i konstverksstadiet genom att man köpte självhäftande ark med punkter och gnuggade ner dem för att överföra dem dit man ville på varje färgark i det ursprungliga konstverket. Letraset och Blick var populära leverantörer av dessa självhäftande toner (de sålde också självhäftande rub-down bokstäver, symboler etc). Detta gav karakteristiskt jämna tonområden, så kallade flat tints.

Idag använder de flesta skärmprocessdesigners ett datordesignprogram för sina ursprungliga konstverk. Valet inkluderar vektordesignprogrammen Adobe Illustrator eller Corel Draw, som lämpar sig väl för att skapa individuella ”spot” färglager om du vill ha dem (eller CMYK-separationer om det behövs). Adobe Photoshop är populärt för fotografier och liknande bilder, men det fungerar också för flat tint och vinjetter. Med Corel Painter kan du simulera konstnärers verktyg och medier.

Om du konfigurerar dessa med spotfärger i stället för processfärger kan de ställas in så att de ger ut ett separat ark för varje färg som du vill skriva ut. Det är vanligtvis möjligt att åsidosätta de standardiserade skärmvinklarna och frekvensen (lpi) och välja dina egna. Varje utskrivet ark används sedan som en mask för ett individuellt rasternät.

Kommer härnäst

I del 2 av den här artikeln tittar vi på varför vinklarna på dina skärmar är viktiga, plus kontinuerliga toner, det system med punkter av varierande storlek som används för att reproducera fotografier och liknande originalkonstverk.