Eftersom screentryckare pressas av innovationer från digitala bläckstråleskrivare och tillverkare, sammanfattar vi för- och nackdelarna med dessa två mycket olika metoder.
När det gäller tryck av skylt- och displaygrafik finns det ett grundläggande val mellan två trycktekniker, screentryck och inkjet. Och även om det digitala alternativet helt klart har blivit den dominerande tekniken idag, finns det fortfarande gott om liv i screentryck, och Fujifilm rapporterar till exempel att försäljningen av bläck är ungefär 50-50 mellan screentryck och digitalt. Så det verkar som om varje teknik har sina egna fördelar, beroende på de aktuella applikationerna.
Digitala tryck lämpar sig bäst för att producera mycket små upplagor, ner till en, till en låg kostnad. Det är bra för att vända jobb snabbt och särskilt bra för att hantera applikationer med variabla data. Det finns ett urval av olika typer av bläck som är lämpliga för ett brett spektrum av substrat och olika applikationer, från flexibla vinyler som fordonsförpackning till styva skivor som PVC-skumkärna som är strukturellt styva. Digitala skrivare kan producera breda färgskalor från CMYK-bläckuppsättningar, och många erbjuder även ljus cyan och ljus magenta för att förbättra färgskalan och graderingen vid högre hastigheter.
Screentryck är å andra sidan en analog process. Det första steget är att dela upp bilden i separata färger och skapa en duk för varje färg, varpå färgen appliceras ett lager i taget för att bygga upp den kompletta bilden. Detta gör att färgerna kan läggas i relativt tjocka lager och ge bilder som är betydligt mer levande än vid digitaltryck.
Nackdelen är att det kostar tid och pengar att skapa skärmen, vilket gör det kostsamt för korta upplagor. Men för längre upplagor är denna metod extremt kostnadseffektiv. Ju längre upplagan är desto billigare blir enhetskostnaden för varje artikel. Det innebär att screentryck fortfarande är ett gångbart alternativ för många grafiska applikationer som t.ex. butiksdisplayer.
Men många av de digitala leverantörerna har också ögonen på den här marknaden och därför finns det ett antal stora UV-bläckstråleplattbäddar som Inca Onset-serien eller HP FB10000 som också klarar av relativt långa upplagor. Det är dock inte ovanligt med kombinationer av både digitaltryck och screentryck, där specialeffekterna och de vita bakgrunderna produceras på screentryckaren och övriga färger läggs till via en höghastighets flatbädd, där varje teknik utnyttjar sina styrkor samtidigt som bläckkostnaderna minimeras.
Screentryck är en mogen teknik, så det är inte mycket som har förändrats under de senaste åren när det gäller tryckhastigheter, upplösningar och övergripande kapacitet. Faktum är att de flesta av de senaste förändringarna av screentrycksfärger har föranletts av lagkrav. Till exempel har N-Vinyl Caprolactum eller NVC, som är en monomer som ofta används i screentrycksfärger, nyligen omklassificerats av hälso- och säkerhetsskäl. Detta innebär i sin tur att många färgtillverkare nu måste omformulera sina färger för att undvika att använda det.
Trots detta säger James Whitehead, produktchef för Fujifilms bläck för screentryck och bredformat, att Fujifilm fortfarande säljer mycket bläck för screentryck och påpekar: ”Det finns tryckeriköpare som fortfarande väljer screentryck eftersom de gillar färgmättnaden i synnerhet.”
Sarah Kippax, chef för HG Kippax, som fortfarande tillverkar screentryckspressar, säger att man kan uppnå en mycket bättre opacitet med screentrycksfärger än med digitala färger. Hon tillägger: ”Det är lättare att trycka specialfärger, t.ex. en Asda-grön färg.” Hon påpekar också att screentryck kan hantera specialeffekter mycket bättre än digitala skrivare och förklarar: ”Alla effekter, t.ex. reflekterande färger där partiklarna är för stora och fastnar i munstyckena på en digital maskin.”
Det finns faktiskt ett stort utbud av bläck med specialeffekter för screentryck, till och med doftande bläck som reagerar på värme eller ljus för att avge en effekt som parfym eller lukten av ett visst livsmedel. Screentrycksfärger kan också användas för att skapa taktila effekter.
Men screentryck möjliggör ett större utbud av effekter, från hårda och mjuka ytor, och för djupare åsar, som är bättre lämpade för punktskriftseffekter. Med detta sagt blir det allt vanligare att bläckstråleskrivare innehåller ett klart bläck eller lack som också kan ge taktila effekter, men detta är inte lika uttalat som med screentryck eftersom bläcket läggs i ett tunnare lager.
Whitehead säger dock att även om screentryck är på tillbakagång för grafiska ändamål används det fortfarande i stor utsträckning för industriella tillämpningar. Skillnaden är att screentryck är en del av tillverkningsprocessen där det kan ge lägre enhetskostnader över längre serier. Det kan till exempel handla om att trycka plastkreditkort eller plagg.
Kippax säger att hon också har sett en ökad efterfrågan på skräddarsydda screentryckslösningar, till exempel att lägga en beläggning på brickor för en tillverkare av bilmotorer. Hon förklarar: ”Det handlar inte bara om att få bläcket på materialet utan också om hur det ska presenteras för maskinen på det mest kostnadseffektiva sättet, så vi måste hitta ett sätt att registrera det för att hålla det i linje.”
Så i slutändan handlar den stora skillnaden mellan de två teknikerna om upplagelängder. Digitaltryck har kommit att dominera den grafiska marknaden där det finns många engångsjobb och mycket korta upplagor. Men screentryck spelar fortfarande en roll inom industriell tillverkning där långa produktionskörningar gör det kostnadseffektivt.