Laurel Brunner beskriver vikten av hållbarhetsrapportering och hur tryckeribranschen arbetar för att övergå till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp för att tillgodose tryckeriköparnas behov med robusta ESG-policyer (Environmental, Social and Governance).
Hållbarhetsrapportering är en stor sak för varumärken som köper mycket trycksaker, särskilt de som vänder sig till konsumenter. Dessa varumärken behöver mycket förpackningar för sina varor, varav en stor del är av plast och alltför lite är återvinningsbart, så allt positivt som de kan berätta om är ett plus.
De stora varumärkena tenderar att skriva sina egna hållbarhetsrapporter med tanke på sina aktieägare och kunder. Det finns dock ingen större enhetlighet i vad som rapporteras och vad som inte rapporteras. Den allmänna regeln verkar vara att skryta om det som är positivt och ignorera det som inte är så positivt. Detta resulterar i stora variationer i de rapporterade uppgifterna.
Så ska vi läsa företagens hållbarhetsrapporter med ett skeptiskt öga? Eller ska vi vara glada över att det överhuvudtaget finns ett engagemang för öppen hållbarhetskommunikation? Är det bara kosmetisk greenwashing, eller är dessa rapporter verkligen informativa färdplaner som företagen tänker hålla sig till? Förmodligen ligger svaret någonstans i mitten, även om det finns enstaka exempel på båda ytterligheterna (jag tänker på Asian Pulp & Paper, som är en stor missbrukare).
Svårigheten med hållbarhetsredovisning är att företagen vet att de måste göra något, så de är angelägna om att skrika ut om omfattande åtaganden. Oftast handlar dessa åtaganden om saker som också gynnar verksamheten och som inte kostar alltför mycket att genomföra, som att förbättra energieffektiviteten. Men det finns också ett incitament att kryssa i så många gröna rutor som möjligt, eftersom det fungerar bra på marknaden.
Många stora tryckeri- och förlagsbolag börjar förstå att hållbarhetsrapportering börjar bli en förväntan. De publicerar därför hållbarhetsrapporter och sätter upp mål. Men det finns ingen formel för vad som ska anges i en miljörapport, och inom tryckeri- och förlagsbranschen finns det inget sätt att jämföra hållbarhetsrapporter på ett rättvist sätt. Det som behövs är en rapporteringsmodell som fokuserar på att driva förändring i leverantörskedjorna, uppmuntra god praxis och föra sektorn närmare en cirkulär ekonomi.
Den grafiska industrin arbetar för att övergå till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp för att tillgodose tryckeriköparnas behov med robusta ESG-policyer (Environmental, Social and Governance). Dessa utvecklas för att uppfylla konsumenternas och medborgarnas förväntningar, för att hjälpa företag att gå mot netto-noll och för att återspegla FN:s mål för hållbar utveckling (UNSDG).
Ett standardiserat sätt att rapportera tryck- och förlagsbranschens miljöaspekter och miljöpåverkan skulle ge en verktygslåda som uppmuntrar till förbättringar av verksamheternas och leveranskedjornas miljöavtryck över tid. Detta hjälper oss alla att komma närmare netto-noll.
Källinformation:Den här artikeln har producerats av Verdigris Project, ett branschinitiativ som syftar till att öka medvetenheten om trycksakernas positiva miljöpåverkan. Denna veckovisa kommentar hjälper tryckerier att hålla sig uppdaterade om miljöstandarder och hur miljövänlig företagsledning kan bidra till att förbättra deras resultat. Verdigris stöds av följande företag: Agfa Graphics, EFI, Fespa, Fujifilm, HP, Kodak, Miraclon, RicohSplash PR, Unity Publishing och Xeikon.